Ursprungligen är jag låtskrivare och från Nederländerna, spelade länge där utan att få ett riktigt genombrott. Mina texter är förgenomtänkta, trenden i teatrar var ytlig underhållning. Och såskulle man vara ung och vacker ... Så prosa funkar bättre.
I Sverige blev jagbortmobbad på olika sätt. Som förskollärare ville jag jobbapedagogiskt, med estetiska ämnen. Kollegorna ville inte det,rektorer brydde sig inte om läroplan. Det är Sverige anno2000-talet. Läs Gotthart kommer aldrig längre än tillförskoleklass om du vill fatta!
Invandrare alltså, och vit, välkommen på ett villkor: allting iSverige ska hyllas som bäst, fira kanelbullen när resten av världenfirar djurens dag. Jag skrev olika noveller utifråninvandrar-perspektiv. Men i ingen av dem hyllas Sverige … (I Från corona till ... kan läsas Vårt ord för motstånd.)
Låtarna alltså, kan inte undgå att skriva dem. Låtar ska sjungas,men jag är fortfarande inte ung och vacker, varför skulle folklyssna? Jag skulle behöva en ung person att samarbeta med. Det finnsju ingen tabu längre att samarbeta över religionsgränser, etniskagränser, med män, kvinnor, hbtq, icke-binära. Mengenerationsgränser, de formar kanske den sista tabun. Att sjunga motströmmen. Så det fick bli en bok om det. Och nu är jagsupernyfiken vad läsare tycker om mötet mellan Amand och Felicia iLössen i pälsen. Fast att läsa innan att döma ut, det ärinte trenden här och nu.
För boken behövervi hitta personer som vågar vara utanför trenden, läsa motströmmen. Det som är bokens tema är samtidigt bokens utmaning.
Borde jag skriva något lätt, en underhållande bok somfascist-sverige kan tycka om? Nej, det kan jag inte.